Vad Anshaytar sade om framtiden

From Carls wiki

Jag medger att jag själv inte vet så mycket om någonting. Faktum är att ingen i stammen vet särskilt mycket. Vi är alla som tomma kärl jämfört med gamle Ansh. Den gubben vet allting som alla har sagt till honom i hela hans liv, och det är ett långt liv. Han har lärt sig allt utantill, och berättar gärna om man frågar. Vanligtvis är hans svar vettiga och praktiska, utan överflödigheter. Om man gör som gamle Ansh säger (inte för att det är så lätt alltid) så går allting oftast bra.

Men sen var det den där gången då han berättade om framtiden. Då trodde vi att han hade förlorat förståndet och att vi behövde hitta en ny äldste.

— Visst, visst, sade gamle Ansh. Jag kan berätta lite för er om hur framtiden kommer att te sig. Hur människor som vi kommer att ha det om tusentals år, när våra ättlingar för länge sedan har begravt oss och själva blivit begravda, i flera hundra led.

Vi satt runt lägerelden och lyssnade slött. Han pratar sådär, gamle Ansh. Där en annan skulle ha sagt bara, "Ok, jag kan väl snacka lite om framtiden", måste han dra på med långa meningar och fina ord, bara för att han kan. Det tar ett tag, sedan har man vant sig, och skulle sakna det om han inte berättade saker på det viset. Just ikväll hade någon bett honom att berätta något nytt, något som han aldrig hade berättat för oss förut.

— Andarna har talat till mig om framtiden under mina färder till astralplanen, förklarade han. De talar ogärna om framtiden, men mina besvärjelser är starka och jag är nyfiken, så jag har fått dem att avslöja mycket.

Det var en stjärnklar kväll, en sådan där som man minns efteråt när man tänker tillbaka på vad han sade. Glödande bitar aska från elden seglade lättjefullt upp och avtecknade sig mot fixstjärnorna på himlavalvet. Det var lugnt och tyst, vi var mätta, och ville höra en bra historia.

— Framtiden är väldigt annorlunda mot hur vi lever idag. Så länge vi minns tillbaka har vi levt som vi gör nu, jagat djur och samlat växter och bär. Det kommer vi att göra länge än, i flera hundra generationer. Men sedan händer något. Vissa lär sig att odla saker. Jag ska förklara: vissa gräs går att äta, eller hur? Men det växer bara där fröna hamnar. Så vad människorna längre fram gör är att de lägger gräsfrön på ett fält, och får ett helt fält med ätbart gräs.

— Ok, och sen då? Sen står man där med sitt gräsfält. Ska man äta det direkt? Mika lät tveksam, och lät lite släpig i rösten när han sade det, som om han inte riktigt trodde på gamle Ansh.

— Man kan inte äta sig mätt genom att äta gräset direkt. Istället plockar de fröna, krossar dem under en sten, blandar frömjölet med vatten och hettar upp över eld. Resultatet kan man äta, och man kan även lagra det längre än djur som man har dödat, om man bara gör på rätt sätt.

— Låter omständigt, tyckte Mika. Han var själv jägare, och bra med spjut.

❦

— Många människor kommer att utveckla konsten att göra regnskydd till oigenkännlighet. De bygger regnskydd i framtiden som är så hållbara att man kan bo hela livet i samma. Vissa är små och rymmer bara en människa. Andra är väldigt, väldigt höga och rymmer tusentals.

Vi skrattade. Det lät bara så dumt.

— De gillar att bygga saker, våra ättlingars ättlingar. De bygger fantastiska broar som håller i hundratals generationer, och har verktyg som verkar besatta av andar allihop, men de är döda ting. De strider fortfarande med varandra, men de vapen de använder är så grymma och fruktansvärda att om någon kastar ett enda vapen så är alla döda inom en dagsresas omkrets.

— Kan du inte berätta det så att det går att tro på? undrade Rau. Regnskydd som rymmer tusentals och vapen som dödar alla med ett hugg. Hon spottade in i elden. Det fattar du väl att en sån framtid inte finns, sade hon surt.

— Jag säger bara vad andarna har sagt mig, svarade Ansh lugnt.

❦

— Vad är större än hundra? frågade Ansh oss.

— Tusen! ropade vi. Tusen är tio hundra, om varje finger är som hundra så är två händer som tusen. Man ser sällan tusen av någonting, men stjärnorna och regndropparna är nog tusentals.

— Förstår ni om jag säger tusentals tusen? frågade Ansh. Vi nickade. Det var lite svårt att tänka på, men om varje regndroppe hade tusen fingrar, så kanske...

— Folk flyttar ihop i sådana där stora regnskydd och bor tillsammans i stora byar, fortsatte han. De är så stora att inte alla har träffat varandra i byn. Byarna har ingen äldste som kommer ihåg allting till nästa generation. Ibland bor det tusentals tusen i samma by.

Jag försökte föreställa mig en by med stora regnskydd innehållande lika många människor som fingrarna på tusenfingrade droppar i en regnstorm. Det gick inget bra.

— Tillsammans sprider sig människorasen över hela världen, och bosätter sig på ställen där man tidigare inte kunde leva. Och de blir många, många.

— Hur många då? undrade lille Ky.

— Tusentals tusentals tusen, kraxade Ansh.

❦

— Till slut kommer de flesta inte att leva sitt dagliga liv med att jaga eller odla gräs. Maten förbereds och fraktas till speciella ställen där man kan gå och hämta den i utbyte mot andra saker. Den vanligaste varan som man byter mat och andra nödvändigheter mot är helt värdelös, ofta en metall eller tunna blad, eller ibland bara siffror som man skriver upp. Men alla har kommit överens om att den värdelösa bytesvaran har värde, och mycket av den dagliga aktiviteten för framtidens människor går ut på att skaffa sig mer av den så att de kan byta till sig mer mat och finare saker.

Vi skrattade igen, ganska elakt den här gången. Det var ingen särskilt bra historia — Ansh var vanligtvis mycket mer trovärdig och kunde rycka oss med in i påhittade äventyr på ett helt annat sätt än han gjorde ikväll — men det var ändå lustigt på något sätt att föreställa sig sina avlägsna arvtagare springa runt hela dagarna och samla stenklimpar och löv istället för att jaga.

— Tänk er så här, då, envisades Ansh. Han måste ha märkt att han tappade sin publik något. Man har utvecklat ett sätt att röra sig framåt med verktyg som är större än människor, så stora att de kallas "maskiner". Maskiner kan vara olika saker, men med vissa av dem så går man in i dem och kan färdas flera dagsresor på bara några minuter. Det bygger på två viktiga principer. Den ena principen är att maskinen rullar fram.

Mer skratt.

— Inte hela alltet, fåntrattar, sade gamle Ansh lite surt. Den har runda saker längst ned som den rullar på. Tänk på en rund sten som rullar nedför en backe, den rullar snabbare än en ojämn sten. Om man dessutom gör den med ett hål i mitten...

Den sommaren byggde vi barn en rullande släde med runda saker längst ned, bara för att se om Ansh kunde ha rätt. Nog rullade den allt, särskilt utför. När en hel del av barnen hade drabbats av diverse slädrelaterade olyckor i hög fart, fick vi lova de vuxna att sluta bygga rullande saker.

— Den andra principen, fortsatte Ansh den där kvällen vid brasan, är bränsle. Andarna har sagt mig hur det här fungerar också, och jag provade borta vid sumpträsket att tända eld på det illaluktande som pyser ut ibland. Det blev som en boll av eld, trots att det inte är en ande som gör det. Om man stänger in sumpgasen i en låda, så kommer den med stark kraft att vilja trycka sig utåt, lite som en ande skulle ha gjort. Den starka kraften kan man ta och använda för att trycka maskinen framåt.

Ingen sade något om detta. Det märktes att inte alla köpte garantierna om att det inte i alla fall skulle vara en ande som orsakade eldbollen. Och alla vet att en sund respekt för andarna lönar sig. Man säger inte vad som helst om andar ostraffat.

— Fast våra ättlingars ättlingar använder inte illaluktande gas från träsken för att driva maskinerna framåt. De använder trä, som vi gör här vid brasan, eller en tjock svart soppa som finns djupt i marken och som en gång var levande djur. Människor i framtiden är väldigt förtjusta i den svarta soppan, för den driver deras maskiner framåt, och de som har maskiner som går framåt kan få mer av den värdelösa bytesvaran än andra, och det vill många ha. Så mycket vill de ha blad och metall och siffror man har skrivit upp, att de ibland skadar eller dödar varandra för den svarta soppans skull.

— Är det olika byar som krigar mot varandra för att de andra har tagit soppan från dem? frågade Rau. Vi kände nog alla att det kanske fanns en bra och spännande historia nånstans bakom, en historia med intriger och stamkrig.

— Ja, det är byar som krigar mot varandra, sade Ansh.

Men han lät som att han egentligen ville säga nåt annat när han sade det. Och han såg lite ledsen ut. Kanske tänkte han på spjutet som dödar tusen-tusen, eller regnskydden som var höga som berg, och kanske tänkte han att vi inte förstod. Men vi förstod... det var bara det att han brukade ljuga mer övertygande än så här om mycket enklare saker.

❦

— Tja, och sedan dör hela mänskligheten ut, sade han.

Det blev sådär tyst som det kan bli ibland när själva nattmörkret inte vet hur det ska reagera. Man hörde syrsor och eldens knastrande.

— Va? utbrast Rau.

— De dör ut, sade gamle Ansh lugnt. Det är som att de inte ser det uppenbara komma, men efter några sekler av allt större avstånd från naturen och sina egna samveten, dör de. Inte frivilligt förstås, och inte utan kamp... men de har målat in sig i ett hörn, och all deras vetenskap, deras djupa förståelse för naturens mekanismer, deras maskiner och deras imponerande samhällsapparater står maktlösa inför problemet med att de har tappat kontakten med naturen, med andarna och förfäderna, och med sitt innersta väsen.

— Den här historien suger, viskade någon odiskret.