Meningen med livet

From Carls wiki

En novell. Till Lovisa på 27-årsdagen.

02:07

Jared tittade upp från sitt skrivande och lade ned pennan. Han hade skrivit, strukit över och ändrat i snart en timme, och först nu blev han varse sina omgivningar igen. Hytten var liten, och hade bara en glugg ut mot den svarta natten utanför. Skeppet låg och flöt utan att en rörelse kändes. Ett mjukt hummande hördes genom skrovet, kanske från en motor eller något. Det luktade som det alltid brukade göra ombord; lite instängt men hemtamt.

Han sträckte sig över skrivbordet och försökte se någonting genom gluggen. Ingenting, bara svart. Men det stämde; det var den andra sidan som var riktad mot kolonin just nu. Och ens om han hade sett den genom gluggen, så hade han inte kunnat utskilja något genom mörkret — bara spridda ljuspunkter, tecken på någon form av civilisation. Eller vad man nu skulle kalla det.

Skrivbordet var tomt sånär som på pennan och några utspridda papper. Jared plockade upp ett fullskrivet ark på måfå och tittade på vad han hade skrivit.

Infödingarna har visserligen termer som betyder "andra civilisationer", och en del gillar att spekulera i huruvida sådana finns och hur de i så fall skulle te sig, men den allmänna viljan att söka kontakt med andra grupper verkar än så länge låg. Detta beror givetvis till viss del på att den låga teknologiska nivån än så länge inte tillåter längre färder bort från kolonin, men mycket tyder på att invånarna helt enkelt behandlar begreppet "andra civilisationer" som en tom abstraktion, utan riktig verklighetsanknytning.

Han strök betänksamt över den andra förekomsten av "andra civilisationer" och skrev "främlingar" istället. Efter att ha betraktat detta nya ord ett tag strök han över även det och skrev "andra". Han nickade gillande och drog pennan över knogarna. Efter alla dessa år av tillgång till bättre teknologi var det fortfarande vissa saker han helst skrev med vanlig penna. Kanske det är en typisk egenhet som man får som praktiserande antropolog, tänkte Jared. Alla hans kollegor skrev också med penna.

02:44

Skeppet låg tyst och avvaktande utanför kolonin. Ingen av infödingarna visste att det låg där, och så skulle det förbli. Vad som hade blivit dubbat "världens mest självupptagna stam" blev tyst observerad på avstånd. Forskarna ombord arbetade övertid med att sammanfatta alla data, för det var bråttom av diverse tragiska anledningar. Få vissa hade utsikt bort från kolonin, andra mot den, men inte många hann bry sig så mycket om det just nu.

02:53

Simar hade bra utsikt, och all tid i världen. Han såg kapten Mara rakt i ögonen, vilket alltid var en välkommen ersättning för stjärnorna. Han hade mött kaptenen i en korridor utanför hytterna, och Simar hade passat på att fråga vad som var i görningen ombord. Han betraktade henne lugnt medan hon svarade.

— Jag vet inte mycket mer än du, sade hon. Idag är det tydligen något speciellt som händer därute. Och det är tänt i alla vetenskapsmännens hytter, som du vet; de sitter uppenbarligen och skriver. Klockan sex är det ett extrainsatt krismöte.

Simar gnuggade sig över hakan och tänkte på vad han skulle svara. Han blev lite orolig av att saker inte var som de brukade.

— Betyder det att min semester är indragen? sade han slutligen.

— Nejdå. Men du förväntas infinna dig på mötet, så jag föreslår att du håller dig vaken tills dess.

— Ajaj, sade Simar lugnat. Han gillade att säga så, fast han inte ingick i kommandohierarkin. Ajaj kapten, tillade han. Men förvänta er inte att jag har något vettigt att säga.

— Det säger du alltid. Och det har du alltid ändå. Lediga.

Det där sista var också ett skämt, förstås. Han fick ännu en glimt av de där ögonen innan hon gick vidare. De innehöll mycket som han inte kunde tolka. Men hon såg orolig ut, och det förstod han. Vad det än var som var i görningen så hängde mycket av ansvaret på henne under de närmsta timmarna. Han visste att tre av vetenskapsmännen hastigt hade väckts mitt i natten, och det kunde bara betyda en sak: någonting var fel.

03:10

Kren var en av de som hade vaknat. Han tyckte han kände sig lite groggy av den långa vilan, men visste att det bara var inbillning. I själva verket var han klarvaken. Och arg. Han läste om inbjudan för tredje gången.

En lista med fjorton namn följde. Hans eget namn stod med. Insikten om vad detta innebar fick honom att stega fram och tillbaka i vredesmod från hyttens ena vägg till den andra. Nana och hennes grupp skulle få väldigt svårt att förklara det här. Han skulle gå till botten med, inte bara vems fel det var att han inte hade blivit väckt i tid, utan också exakt hur många års resultat av forskning som hade gått evinnerligt förlorade på grund av detta.

För vad det betydde att han hade väckts var det ingen tvekan om. Det betydde att han behövdes. Kren, skeppets socioinformatiker, behövdes. Och det måste betyda att någon hade bildat ett samhälle därnere på kolonin, i runda slängar två miljarder år för tidigt.

03:17

Den svarta natten omslöt skeppet där det hängde i geostationär omloppsbana. Rymden ramade in den lilla farkosten och den stora planeten, den senare på vilken det alltid var dag någonstans, det förra på vilket på vilket det väldigt sällan var dag. Just nu var det dag — kanske inte till allas belåtenhet, men ändå.

04:23

Mara stod på kommandobryggan och gick igenom allting i huvudet för säkert tjugonde gången. Hon var sansad nog att inte skylla något på någon — även om det låg nära till hands — och hon undvek speciellt att anklaga sig själv. Besättningen behövde henne, Simar behövde henne, och det sista hon tänkte göra var att minska sin förmåga till rationella och långsiktiga beslut genom att hemfalla åt självförebråelser. Tills vidare, hade hon bestämt, var det ingens fel.

Det fanns åtminstone tre som inte skulle hålla med henne om det. Det visste hon. Särskilt Kren skulle klaga högljutt, det var bara så det var. Trots insikten om den stundande kalabaliken log hon vid tanken på att se Kren igen. De andra två som hade vaknat, Sesko och Venor, kände hon inte lika väl. Men hon hade fått intrycket av att Venor var en tråkmåns, och ingen av dem verkade värst beslutsamma som personer. Nej, då föredrog hon kategoriska individer som Kren, som man visste var man hade och som hon vågade sätta hårt mot hårt med.

Utanför fönstret på bryggan svävade kolonin som den brukade. Men åsynen av den ryckte Mara ur hennes bryderier på ett sätt som den inte brukade göra. Det fanns betydligt allvarligare frågor att tänka på än personsammansättningen ombord. Hon kastade en blick på klockan. Bara en och en halv timme kvar nu.

04:57

Sedan samtalet med Mara hade Simar stått kvar i korridoren och funderat. Han visste att det räknades som ovanligt beteende att stå i en korridor och bara tänka. De andra ombord använde bara korridorerna för att flytta sig från en del av skeppet till en annan. Men Simar behövde inte vara någon särskild stans, så han kunde lika gärna stå i en korridor, trots att ingen annan nånsin gjorde det.

Han tänkte på besättningen. Hur tre nya forskare nu hade vaknat, och hur de under den närmsta tiden skulle hjälpa till att bryta den monotoni som oundvikligen omsöt skeppet och dess vakna besättning bara ett fåtal miljoner år efter att alla hade bekantat sig ordentligt med varann. För Simar var det extra trevligt eftersom han aldrig hade träffat besättningen innan den satte sin fot på skeppet.

Han tänkte på skeppet. Hur han älskade varje skrymsle av det, varje rum, varje lucka och varje liten komponent. Förmodligen var det därför som han gillade att bara stå så här, i en av dess korridorer.

Han tänkte på Mara, som han aldrig riktigt begrep sig på men som han kände en osynlig koppling till. Under sin träning hade han fått höra flera gånger att det var väldigt vanligt att såna som han utvecklade ett särskilt band till kaptenen ombord... men det brydde han sig inte om. Det här var annorlunda. Mara var annorlunda.

Han avbröts i sitt tänkande av att dörren till en av hytterna gled upp.

05:05

Det stilla hummandet hade hållit i sig, varken ökat eller minskat i intensitet. Men Jared blev inte riktigt medveten om det förrän han lade ned pennan igen. Nu var han såpass färdig med texten att han inte behövde oroa sig för vad han skulle säga på mötet, och då gjorde sig sådana mindre detaljer som omgivningen gällande igen. Det tycktes komma från väggarna, men inte någon speciell riktning.

Han beslöt sig för att ta en promenad och rensa tankarna innan han gav sig på texten igen. Det var trevligt att skriva, men det kunde kanske vara bra att låta orden ligga och vila lite.

Halvvägs ut genom hyttdörren stannade han tvärt, och lyssnade. Här ute, i korridoren, hördes nästan ingenting. Han backade in i hytten igen... hummandet var tillbaka. En lågfrekvent, ganska svag ton som lät som något som var igång.

Försjunken i tankar gick Jared ut i korridoren igen. Han stängde dörren efter sig — det blev helt tyst — och gick nästan in i Simar, som stod mitt i korridoren som han brukade.

— Åh, hej Simar, sade han. Han kände sig alltid smått olustig när han pratade med Simar, som om de befann sig på helt olika våglängd.

— Jared, sade Simar. Antar att du ska på mötet klockan sex.

— Jo. Jag sitter och filar på min presentation.

— Det är du nog inte ensam om idag, log Simar.

— Du Simar, sade Jared, det hummar inne i min hytt.

Simar fick sitt koncentrerade ansiktsuttryck under en sekund.

— Ja, det gör det visst. Ber om ursäkt, jag märkte det inte.

— Det är ingen fara, jag hörde det knappt när jag satt och skrev. Vet du varför det hummade?

— Nej.

— Så det var inte du?

— Jo, sade Simar.

Det var av den här anledningen som han tyckte att det var lite svårt att prata med Simar, påminde Jared sig.

— Så du vet inte vad det är som orsakade hummandet? frågade han.

— Jo. Vad jag menade var att jag inte vet varför jag startade igång det.

— Men vad?

— Det är svårt att förklara... får jag visa dig?

Samtalet hade tagit en plötslig vändning som Jared inte var beredd på. Men han gav en kort nickning, för att tacka nej vore oartigt. Det svartnade för ögonen på honom.

När han kom till medvetande igen en kort stund senare märkte han att Simar hade fångat upp honom, så att han inte skulle falla omkull. Han lät långsamt verkligheten sippra tillbaka in i honom igen.

— Men... varför? sade han till slut.

— Som sagt, jag vet inte, svarade Simar. Hans min var gravallvarlig.

Jared återfick balansen igen. Han gick vidare utan att säga något mer till Simar. Det kändes plötsligt inte fullt så viktigt att läsa igenom texten en sista gång.

05:29

06:00

Det lilla mötesrummet innehöll i princip bara ett avlångt bord och tyckes vara format för att inte hysa mer än bordet och eventuella mötesdeltagare. Väggarna var kala, men ena kortväggen var ett enda stort fönster, som just nu vätte mot kolonin. Den andra kortväggen kunde användas som en skärm men var just nu avstängd och hade samma gråa färg som panelerna på övriga väggar.

Mara satt vid bordets ena kortända, den som vätte mot fönstret. Den blå planeten avtecknade sig bakom henne och betonade vad mötet, och hela deras expedition, handlade om.

— Vi är vana vid att ha gott om tid, sade Mara. Vi har aldrig hållit ett krismöte tidigare. Vårt främsta mål under det här mötet bör vara att ta reda på om det är en kris, och om vi plötsligt inte har gott om tid längre.