Ingen maskin

From Carls wiki

Jag satt och programmerade när Mia-77 anropade mig på interkomsystemet.

– Jag känner mig ensam, sade hon. Hennes ansikte syntes i närbild och helskärm på den av monitorerna som jag hade plockat in samtalet på. Det skymde en ganska viktig kodlistning bakom, men det gick att se koden till nöds om man kisade lite.

– Ensam? Tja, det händer ibland, mumlade jag. Du är programmerad för det.

– "Programmerad för det"? Vad pratar du om? sade hon. Mia hade bara varit i operation i fyra år, och det hände fortfarande att hon undrade över ord som jag tog helt för givna. Jag visste inte riktigt om det här var ett sånt fall eller om hon bara inte höll med mig.

Maskiner har inte känslor per se — inte ens avancerade maskiner som Mia-77 — men ibland lönar det sig att behandla dem som om de hade det.

– Jag säger "programmerad" för att det är det vi har gjort med dig, förklarade jag tålmodigt. Vissa använder termen "inlärning" eller "konditionering" när det handlar om maskiner över en viss komplexitetsnivå, men egentligen handlar det om programmering. Du är gammal nu, du borde veta det.

Hon svarade inte; hon bara putade med underläppen på ett för henne väldigt karakteristiskt sätt. Precis som om hon kände sig utanför bara för att hon inte var levande, som vi som har byggt henne är.

– Jag är ingen maskin, sade hon. Hennes röst var modulerad just som den kunde ha varit om hon faktiskt hade känt sig sårad på riktigt. Det är fantastiskt hur exakt man kan simulera känslor egentligen.

– Mia, var inte ledsen nu. Om du vill kan du få göra mig en tjänst istället. Kan du hämta hit Willy-53 på avdelning sju, som har börjat fungera lite dåligt? Han går för varm och verkar ha ont.

– Okej, sade Mia och sken upp. Pratet om maskiner var som bortblåst så fort hon föreställde sig möjligheten att hjälpa till. Jag såg på henne att det delvis var låtsat och att hon inte riktigt ville släppa det. Vi programmerar aldrig våra maskiner att vara trotsiga, men vissa är det av naturen, verkar det som.

Jag blippade bort henne och dök ned i programmerandet i fem minuter till innan jag visste att hon skulle komma rullande med Willy. Det gick dåligt, för jag hade själv svårt att sluta tänka på skillnaden mellan levande varelser och komplexa maskiner.

Att vi har skapat dem är inte så väsentligt. Vi skapar så tuffa saker nuförtiden, efter att nanorevolutionen fick fäste ordentligt för några hundra år sedan. Vi vet mycket om hjärnor och medvetanden, och kan skapa simulationer som är 99% exakta, och det gör vi också. Så det är inte det som är skillnaden. Faktum är att man med lite god vilja skulle kunna kalla oss människor för "maskiner" också, bara det att vi är framevolverade och inte skapade av mänsklig hand — förutom de ändringar vi har gjort i oss själva de senaste århundradena.

De ser ut som vi. Två armar, två ben, ett huvud med alla ögon och öron på rätt plats. Det är tanken, förstås: att maskinerna ska likna oss så att de är lättare att relatera till. De är inte helt lika; det vore läskigt om de var perfekta avbilder. Men tillräckligt.

Även på cellnivå har vi gjort dem hyfsat lika. Det verkar vara en smart lösning för att skapa varelser som ska röra sig, tänka och omvandla "mat" till arbete. Att deras celler sedan inte är lika avancerade som våra är bara naturligt; vi är biologiska, medan de är designade från början — visserligen med stor hänsyn tagen till gängse hominidlösningar i naturen, det vill säga de genuppsättningar vi hann rädda innan ekosystemkrascherna. Maskinernas celler är i princip komplexa maskiner också, som utför alla de vanliga funktionerna som skulle ha behövts i en biologisk organism.

Så vi är ganska lika, vi människor och maskinerna. Vi kan äta, dricka, sova, prata, skratta och tänka, och det kan de också, på maskiners vis. Både vi och de ger uttryck för känslor, bara det att deras är framräknade med avancerade beräkningar i deras i grunden mekaniska hjärnor, medan våra känslor är riktiga känlsor.

Jag kunde inte riktigt komma på vad det är som skiljer oss åt, oss och maskinerna. Som sagt kan vi skapa simulationer som är 99% exakta... det kanske är i den där sista procenten som man hittar den viktiga skillnaden; det som människor förr i tiden brukade kalla för "själ". Det är ett förlegat begrepp, men kanske en bra samlingsterm på vad vi människor av plast och metall har, och vad maskinerna av kött och blod saknar.

– Han har feber, sade Mia bakom mig. Hon hade rullat in Willy-53 i rummet utan att jag hade märkt att hon kom in.

– Ja, svarade jag och tog fram termometern. Maskiner blir för varma ibland av olika anledningar. Men det är oftast ingen fara, och brukar gå att laga.

© Carl Mäsak 2007