Biltjuven

From Carls wiki

När jag kom ut från stormarknaden med mina plastkassar stod det en person och försökte ta sig in i min bil.

— Vad i hela friden tror du att du håller på med? frågade jag, något indignerat.

Han tittade förskrämt upp från sitt tafatta jobb med dyrken och låset, och jag fortsatte obehindrat:

— Vad fanken är det för sätt att dyrka? Hade jag haft larmet igång på bilen så hade det gått för länge sen.

För att lägga tyngd bakom mina ord plockade jag upp den lilla plastnyckeln med knappar på, och larmade bilen. Den började naturligtvis genast att waila av det omilda våld som biltjuven utsatte den för i förardörrens lås.

Han bara stod där, synbarligen obenägen att bestämma sig om han skulle fortsätta dyrka upp låset eller om han skulle ta till flykten. Jag tryckte bort larmet igen och ställde ned matkassarna på marken.

— Här, låt mig visa. Flytta på dig.

Jag lirkade ut dyrken, som han hade lyckats trycka in på ett sätt att den satt ganska hårt fast. Sedan föste jag in den, justerade den minimalt tills jag kände det välbekanta klicket av låsanordningen, och vred runt. Allt i en enda kontinuerlig rörelse.

Jag öppnade dörren, och tittade menande på biltjuven. Han började säga något, som lät som en ursäkt av något slag.

— Håll käften, sade jag. In med dig och starta igång bilen.

Lite tvekande lydde han och satte sig i förarsätet. Sen bara satt han där, under flera sekunder. Han såg verkligen chockad ut, tänkte jag. Dagens kriminella...

— Vad väntar du på? Att jag ska ge dig nyckeln eller nåt? Starta bilen!

I vad som uppenbarligen var en gest av desperation sträckte han sig ned under ratten, kanske på jakt efter kablar.

— Vad är det med dig!? röt jag. Det här är inte ett MacGyver-avsnitt, det är verkliga livet. Man får inte igång en modern bil genom att tjuvkoppla den. Tänk!

Det tog honom flera sekunder. Sedan måste det ha gått upp ett litet ljus för honom där han satt i förarsätet, för han drog upp vad som uppenbarligen var en äkta pistol, och riktade den prövande mot mig. Jag nickade gillande. Han darrade lite, men gjorde den universella gesten med skjutvapnet som betyder "ge hit".

— Så ska det se ut, din förbannade nolla, sade jag nedlåtande och kastade nycklarna till honom. Ge dig av nu.

Han startade bilen, och jag tog tag i förardörren. Innan jag stängde den, lade jag till:

— Och är du inte mycket bättre på din nästa stöt, så... jag drog fingret över halsen i en halshuggningsgest. Han nickade storögt och med tillbörligt allvar. Stick härifrån nu, så jag slipper se dig, avslutade jag.

Jag drämde igen bildörren. Han varvade upp bilen överdrivet mycket och åkte därifrån med skriande däck. Inte var han en värst skicklig förare heller.

Med en liten suck gick jag tillbaka till min mat.

Det finns ingen yrkesheder längre. Det var bättre förr.

© Carl Mäsak 2006